267

Mina känslor har svallat hit och dit under helgen. Jag har roligt, jag har tråkigt, jag är glad, jag är lite nerstämd, jag är imponerad, jag är inte det minsta imponerad, jag är smickrad, jag skäms, jag känner mig jobbig, jag känner mig som världens snyggaste.

Jag håller på att utvecklas innuti. Utvecklas åt ett bra håll. Jag får bättre och bättre självförtroende.

Efter en incident under Halloween-helgen förra året mådde jag rent utsagt kasst. Även om jag inte ville erkänna det för mig själv under cirka en månads tid. Sen brast det. Ungefär då träffade jag A. Söt och trevlig, även om det blev lite pinsamt till en början. Jag försökte verkligen. Men det klickade inte. Trots att jag visste, eller snarare vet, att det är en bra kille, så kunde jag inte få känslor för honom.
Jag träffade honom i lördags igen. Än en gång försökte jag övertala mig själv om att ge det en chans. Puss hit och kyss dit. Taxi hem till honom. Men runt klockan 4 kände jag att det inte gick längre. Jag åkte hem. Jag kan inte lura mig själv. Förlåt, A.