Hur går det till?

På sistone har jag befunnit mig i något konstigt förnekelsestadium. Jag har trott att T var en söt, snäll och blyg kille som skulle bli bättre med tiden. Vi hade inte speciellt mycket gemensamt och vi hade inte samma grundläggande människosyn eller samma syn på någonting egentligen. Men sånt ska man väl försöka bortse från sånt och se till hur mycket man tycker om varandra?
Men vad är det man tycker om ifall man inte har något gemensamt eller knappt pratar med varandra?
Just nu förstår jag inte hur jag tänkte. Killen säger några enstaka ord på MSN, ringer på helgerna och vill träffas och sen hörs man i princip inte mer för att han "vill ta det lugnt".
Varför trodde jag att jag kunde nöja mig med det där? Varför ska man behöva "nöja" sig med någonting egentligen? Det är ju ett ganska sjukt tankesätt. Jag ska aldrig mer nöja mig med någonting.

Just nu sitter jag i min säng och surfar och tittar på världens sötaste människa som ligger och sover. Den som kan minska avståndet mellan Falun och Linköping får 1000 spänn, någon som känner sig manad?