Min vanliga otur

Fick ett meddelande från M på MSN. Mina skor fanns inte. Men de kanske skulle få in dem, hade de sagt i butiken. Problemet är bara att M inte stannar så mycket längre i USA. Otur som attan!
Men vad är väl en bal på slottet?

Skvaller

Mitt ex M är både amerikansk och svensk medborgare. Han föddes i USA, men växte till större delen upp i Sverige. Vanligtvis bor han med sin familj i ett stort hus i Vaxholm, en liten bit utanför Stockholm.
Nu är han i USA för att hälsa på sin släkt i Bellingham och för att fixa körkort, röstkort, social security card och sånt där. Han ska nämligen börja plugga in the States till hösten. Ta en Master Of Arts är det tänkt.
Körkortet fixade M faktiskt idag! Grattis, grattis. Gissa vad det gick på? 349:-. Jag skämtar inte. Men då klarade han allting på första försöket också. Men så är det ju också en automatväxlad bil han kör. Fusk det där tycker jag. I Sverige måste man köra en vanlig bil för att få ett fulltäckande körkort. I USA kan man köra vad som, men ändå få ett körkort som gäller på alla bilar. Konstigt det där.

I varje fall, så har M gått på lite fester. Och han är helt salig över alla cheerleaders. De finns på riktigt! Precis som i alla highschool-filmer.
En dag så gick M och några kompisar till ett sorority. Zeta Tau Alpha, för att vara exakt. Herre jisses, hur kommer de på alla kombinationer egentligen?
De ordnade en date-auktion där killarna fick bjuda högst för att få en date med de olika tjejerna i sororityt. M fick en date med en brud som heter Angie för 110 dollar. Pengarna går till cancerforskning, och man vinner alltså en date där tjejen betalar allt. M skulle till nåt hotell med bubbelpool och grejer. Bruden i fråga, Angie, ställer dessutom tydligen just nu upp i Fröken Seattle. Det vore nåt. Att bli buksvåger med en äkta Miss. Lycka till på daten, M ;)

Nu när M har fått sitt körkort kan han dessutom åka in till köpcentret och försöka hitta mina precious skor. Hoppas verkligen att de finns!

Hjälp

Det här med kärleksrelationer stressar skiten ur mig. Jag klarar inte av det. Jag blir helt nojig, kallsvettig och analyserar allting hela tiden. Vill jag det här? Varför gör han så? Vad händer nu? Varför ringer han inte? Hur menar han när han säger så? Hur ska jag göra? Ska jag försöka?

Jag får kalla fötter så fort någonting sånt här händer. Förrutom när jag faller för de sanna svinen, the bad guys. Då vill jag mer än gärna ha en relation, jag analyserar naturligtvis allting fortfarande, men när han är så distanserad, då lockar det plötsligt. JAG FÖRSTÅR INTE?!

Har det här någonting med barndomen att göra? Finns det några teorier till varför man är så jävla rädd för att bli älskad?

Oh my, oh my

De här skorna.. Alltså, jag finner knappt ord. Så fruktansvärt söta. Jag älskar körsbär, och jag älskar skor. Vilken underbar kombination!
Men de finns nog inte i Sverige. Och att köpa från RevolveClothing kostade ganska mycket tillsammans med frakten.
MEN! Kom precis på att mitt ex M befinner sig i USA för tillfället.. Så jag kanske kan få honom att köpa dem åt mig. Men han bor ju i Stockholm, så det kanske blir knepigt att få hem dem ända till mig sen.. Äsh, då får jag bara en till anledning att åka och hälsa på alla i Stockholm. Får se vad han tycker om mitt förslag!

I love shoes

I fredags fick jag och M lite tid över innan vi skulle till jobbet, så vi bestämde oss för att gå in på Indiska och Din Sko/Nilson för att titta lite. På Indiska hittade jag ett par jättesöta örhängen i guld och trä, runda med små kulor på. Kunde inte motstå att köpa dem, trots min taskiga ekonomi. När de kostade 39,50 kr, kändes det dessutom inte som ett jättetungt beslut.

På Din Sko/Nilson hittade jag dock X antal skor jag ville ha. Det är något speciellt med vårskor. De är så små och söta och kostar inte lika mycket som ett par stövlar. Jag vill ha så många som möjligt, för så lite pengar som möjligt.
Hittade ett par kilklacksskor i trä och med remmar i brunt skinn. Lite som ett par Michael Kors, fast med kilklack istället. Hur fina som helst. Så jag slog till. 380 kr. Inte heller det speciellt farligt, för ett par skor åtminstone.
Min ekonomi mår dock lite sämre nu. Det där med impulsshopping är definitivt min svaga sida.

Keep on marching

Just nu har Libresse en tv-reklam där man ser folk som lämnar sina dammsugare, sin chokladpaj, sin färgburk med röd droppande färg (passande) för att gå ut på gatan och demonstrera mot att deras mensskydd inte fungerar.
Sen säger en kvinnlig röst att Libresses nya mensskydd fungerar tack vare bla bla bla. Hon säger även "Vote for change".
Enligt reklamen upplever minst 1 av 5 europeiska kvinnor att mensskydden läcker. Detta grundas på en undersökning där 1113 franska kvinnor svarat.

Kan det bli töntigare? Knappast.
För det första; Dammsugaren som en av tjejerna lämnar i reklamen, är en såndär dammsugare som alla amerikanska hemmafruar har i gamla filmer. Vem har en sån hemma nuförtiden? Jag har aldrig sett en på riktigt.
För det andra; Snacka om vilseledande statistik. Okej, 1 av 5 tycker att mensskydden läcker. Men det är fortfarande 4 av 5 som INTE tycker det. Det känns som om det väger lite tyngre.
För det tredje: Vote for change? Kom igen.. Det finns viktigare saker att bry sig om. Dessutom finns det andra sätt än bindor att hindra mens från att läcka ut.
För det fjärde: Undersökningen är gjord på 1113 FRANSKA kvinnor. Ändå säger reklamen att 1 av 5 EUROPEISKA kvinnor tycker såhär.
För det femte: På gatorna i reklamen är det fullt med kvinnor som demonstrerar mot det här att bindorna läcker. Kom igeeeeen, vi har viktigare saker för oss. Vi bryr oss inte bara om chokladpajer, dammsugare, killar och mens. Surprise!

Kort sagt: Det här är en jävligt irriterande reklam, med irriterande musik, irriterande dammsugare och irriterande statistik. Bort, bort, bort! Tjejer är inte sådär puckade.

Vad är dealen?

Sitter och tittar på Elle-galan och blir lite fundersam. Varför denna hype på Victoria Silvstedt? ELLE har tidigare haft ett stort reportage om henne, och de tycks fortfarande ha en liten fling på henne. Hon tycks vara överallt, och det är ju tamejtusan lite pinsamt.
Bruden kan knappt prata svenska längre, skäms inte för sina plastikoperationer, ser vulgär ut i vad hon än tar på sig och känns överlag lite äcklig på nåt sätt.
Varför hypas hon? Varför fick hon en utmärkelse för bäst festklädda kvinna?
Det är helt utanför min förståelse..

Give me some Burton

Vecka 11 ska jag, bästisen M samt ca 5 andra tjejer till Tandådalen för att åka snowboard, festa och ha det kul.
Attityden hos dem som åker snowboard, skidor och bor och jobbar i fjällen är någonting jag verkligen älskar. Jag sökte ett par jobb i fjällen till denna säsong, men det blev inget av den saken. Jag ansträngde mig inte speciellt mycket heller för den delen.
Därför ska det bli hur kul som helst att åka upp till fjällen för att ägna sig åt lite snowboard-åkande. Älskar verkligen att stå längst uppe på toppen och spänna på sig brädan och bara glida ner. What a feeling, säger jag bara. Tyvärr har jag inte möjlighet att åka upp så ofta. Men de gånger jag är uppe så tar jag väl tillvara på tillfällena.

Har spanat lite på en ny snowboard-jacka ett tag, och nu tänkte jag äntligen ta tag i det. Men jag vet inte riktigt om det är så smart eftersom allting redan är utplockat. Dock så har Junkyard 30% på hela sitt sortiment den här veckan. Nästa vecka gäller 40%. Så frågan är om man inte borde slå till på en snygg Burton-jacka en gång för alla.
Det lockar även att köpa en ny bräda. Allra helst en Burton Feather. Men det tror jag blir nästa säsong.

Bilden kommer från Junkyard.se

Pixel Leaf, my ass!

Vans är ett skate/street-märke som gör snygga skor och kläder. Jag själv har ett par schackrutiga slip-on's (se bild).
Kollade precis på Caliroots.se, och såg att det kommit nya modeller på Vans-skor. Kul, tänkte jag och blev lite förvånad.
Förstår inte riktigt vad grejen med Slip-on skorna med mönstret Pixel Leaf, Leaf Camo o.s.v.

Alla ser att det där inte är ett vanligt löv. Det är ju ett marijuana-blad, eller är det jag som är dum?
Folk får förstöra sina liv genom att röka på om de vill, men jag har aldrig förstått varför man ska ha marijuana-blad på sina kläder, halsdukar, skor eller plånböcker? Det ser så himla billigt ut på nåt sätt.
Jag ska redan nu säga att jag äger en liten tygplånbok med rastafärger och ett marijuana-blad på. Men den köpte jag på Kanarieöarna när jag gick i sjuan, så jag tycker inte riktigt att den representerar vad jag står för idag.

Det jag vill säga är: Kom igen, finns det inte snyggare mönster att ha på ett par skor?

Bilderna kommer från Zoovillage.com & Caliroots.se

Stockholm Furniture Fair

Min käre far äger en arkitektfirma och en inredningsfirma, så därför har jag ganska bra koll på vad som händer i den branschen. Det kommer ganska ofta inbjudningar till olika mässor och events.
En mässa som jag har varit på förut är Stockholm Furniture Fair. Så blev även fallet i år. Men det var på vippen att jag missade den.
Läste om den i ELLE Interiör så sent som 1 1/2 vecka innan den skulle vara. Men när jag sen såg en annons för den, ringde jag upp pappa på direkten och kollade om han hade fått några inbjudningar, och visst hade han fått det. Frågade sen om han ville åka dit över dagen, och det kunde han tänka sig. Lite senare i veckan blev även mamma och bästisen M sugen på att följa med, så i lördags bar det av.

M har aldrig varit på en sådan stor mässa som den här var, så hon blev imponerad av storleken. Det är trots allt utställare i hela Stockholmsmässan. Annars kanske en mässa ryms i en av hallarna, men nu var alla fyllda.
Den mest intressanta hallen var enligt mig Victoriahallen där skolor och elever ställde ut sina alster. Nyskapande och kul.
Jag och M fastnade bl.a. för en galge som hade en ram ovanför sig. När man sen satte i ett kort i ramen, och hängde på ett klädesplagg såg det ut som en klippdocka ungefär. Samma utställare visade även mattor med texter som "Nycklar, plånbok, mobil".
Det går inte riktigt att räkna upp allt intressant man såg, för det mesta var kul.
Hallen/hallarna med möbler och belysning för hemmet var kanske inte de mest nyskapande. Mest en massa julbelysning och taskig design. Tord Boontje, designern av Midsummer Light, hade dock en liten hörna med fina lampor, glas m.m. Även i den största hallen, Hall C, där utställningen Nordic Light ägde rum hade Tord Boontje en utställning. Man gick in ett slags rum som var fyllt med olika tyger och det spelades konstig musik. I mitten av rummet fanns det pallar som antagligen var designade av Tord. Kändes lite som Susanne Reuters beskrivning med "djur, som man får klappa" och "helt plötsligt blir det svart, eller jag vet inte" i Yrrol.

Från onsdag till lördag är mässan enbart öppen för personer med inbjudningar, branschfolk helt enkelt. Men det gjorde inte mässan tom på något sätt. Det var fullt med folk överallt och eftersom man är i Sthlm finns det chans att se någon kändis. Åtminstone större chans än det är att se någon i Linköping.
Jag och M spanade in hon med krulliga håret och glasögon från Äntligen Hemma och killen från Sambo i TV4 Plus. Inga superhypade kändisar kanske. Men lite kul att man är på samma ställe som dem.

Jag gillar mässor helt enkelt.

Love is in the air

Imorgon är det Alla hjärtans dag. Den dagen betyder ungefär noll för mig. Min gamla fling J fyller år då, men annars betyder det inte speciellt mycket mer. Jag förvandlas för det mesta till en äkta bitterfitta och ägnar dagen åt att tycka synd om mig själv för att jag inte haft pojkvän på skitlänge.
Men imorgon har jag ändå lite hopp i mig. Det är lite kärlek i luften på nåt sätt och det känns som om ljusare tider är på väg. Min magkänsla säger mig det i alla fall, men jag antar att jag får äta upp det ganska snart.

Midsummer Light

På min 19-årsdag, alltså min senaste födelsedag, fick jag en Midsummer Light-lampa.
När den kom var den med i varenda inredningsreportage och i alla designtidningar. För mig var det kärlek vid första ögonkastet, och när jag såg den i något butiksfönster eller i en tidning kallade den för "min lampa".
När jag sen fick en vit Midsummer Light förra året blev jag överlycklig.
Men inte förrän nu har jag satt upp den i taket. Och jag funderar faktiskt redan på att ta ner den. Den passar inte in i mitt rum för fem öre. Den är underbar att titta på, men jag tror att jag väntar med att ha den upphängd tills mitt rum är nyrenoverat, vilket dock blir ganska snart.

Bilden kommer från Abovohome.com

Den andra vågen

Våren 2004 upptäckte jag genom en väns storebror ett band vid namn Koma. De kommer från Umeå och spelar i flera andra "kända" band därifrån. Bl.a. Cult of Luna och Deportees.
Komas första skiva heter Tsunami(och kom innan flodvågskatastofen) och är helt otroligt bra. Energin i musiken flödar och man inser verkligen hur mycket de här personerna tycker om vad de gör. De lever för musiken, och det gör de tamejfan rätt i när det låter såhär bra. Skivan släpptes tyvärr bara i ynka 2000 exemplar, så det kan inte vara speciellt många som fått chansen att uppleva hur bra de är.

Jag är inte en person som tycker om att placera saker i fack. Att sätta ett band i en viss genre är också något jag tycker är lite svårt när jag tycker att bandet låter på ett eget speciellt sätt. Men man skulle väl kunna säga rock med influenser från hardcore. Sången är inte den skrikiga som symboliserar hardcore, utan är sång "på riktigt". Rösten är ångestladdad och längtansfull på något sätt. Gotta love it, helt enkelt.

Det här bandet blev snabbt ett av mina favoritband, och jag såg dem live när de spelade på Hulstfred 2004. Klockan var tre på natten och jag hade precis avslutat ett arbetspass i funktionärsserveringen. Efter spelningen var allting tipptopp och jag och min vän P dansade på borden i backstagebaren. Fina minnen.

I ungefär ett år har det varit tyst från Komas på deras hemsida. Och av en slump trillade jag in där igår för att se om något nytt hänt. Och gissa om jag blev glad! Ny hemsida, nytt skivbolag och nytt namn. Numera heter de Khoma eftersom något annat band redan hette Koma. Men det tar inte slut där. En ny skiva är på väg och kommer i april! Den heter The Second Wave, och innehåller, förrutom 3 gamla låtar, helt nytt material.
Lite synd på de gamla låtarna eftersom det kanske kommer sabba helheten med den nya skivan. Men jag förstår ju hur de har tänkt. De vill nå ut med sitt gamla material även till de som inte fick chansen att köpa den första skivan. Jag förstår dem, men jag gillar det inte.
Känns dock helt underbart att de släpper nytt, då det känns som en evighet sen förra skivan.

För er som vill ta del av Khomas musikunder så delar jag med mig av länken till deras hemsida:
http://www.khoma.net

Danskläder

Om ni inte redan visste det, så tycker jag om att dansa på min fritid. Och då inte framför spegeln, utan riktiga danskurser.
Det här blir min 6:e termin som jag dansar Streetfunk, och jag ska snart iväg på den andra lektionen för i år.
Varje gång jag ska iväg på en lektion byter jag om till danskläder, naturligtvis. Men det här med att dansa streetfunk gör att man på något sätt vill se lite streetigare ut på klädstilen. Jättetöntigt kan tyckas. Men eftersom jag tycker om mode i alla andra sammanhang är det även någonting som är viktigt för mig när jag dansar.

Problemet är dock att jag inte kan hitta några roliga danskläder som passar för ändamålet. Stora oversizeade basketlinnen, stora fotbollströjor och stora snygga byxor tycks vara en bristvara. Eller så är det svindyrt.

De flesta som dansar street skaffar så småningom ett par UFO-byxor. Det är nästan om en slags uniform inom streetfunken.
Dansar man balett har man trikåer och teknikskor. Dansar man jazz har man jazzbyxor. Och dansar man street har man UFO-byxor.
Det skulle vara hur kul som helst att ha alla möjliga färger på UFO-byxorna. Just nu har jag bara ett par svarta. Men de kostar tyvärr 800 kr paret, så min fåfänga får lägga sig just där.
Dock vore det kul att hitta lite stora linnen och tröjor som är snygga. Nån som har nåt bra tips?

I'm not alone!

Berättade för bästisen M om att jag hade börjat tjuta när jag läste en bok igår. Hon blev inte alls förvånad, utan skrattade bara igenkännande.
Jag har bara börjat tjuta av en bok innan, i slutet av Harry Potter och halvblodsprinsen. Men hon gjorde det stup i kvarten visade det sig.
När vi ändå satt och pratade om att börja gråta, kom vi in på reklamfilmer som man blir lite tårögd av. Både jag och M har börjat gråta till Fin Airs reklam med den lilla renen som kommer bort från sin mamma. Även reklamen för något blöjmärke där de visar bilder på barn och mammor och det står saker som "Jag är alltid nära", "Du är min" samt reklamen för ett annat, eller samma, blöjmärke där ett barn ligger och sover och gör saker som "Pussar mamma", "Kramar mamma" os.v. visade sig vara riktiga tårsprutare.
Men så säger M helt oblygt att hon börjat gråta till Pedigrees reklam där de säger "Vi älskar hundar". Det är för mig helt främmande. Har inte sett på den med sånna ögon.

Efter denna lilla diskussion om VAD vi börjar gråta till kom vi in på diskussionen om VARFÖR vi är så pass känsliga och tjutiga. Det är inte så att vi börjar gråta för minsta lilla grej i verkliga livet, utan det verkar vara när vi sitter själva hemma och tittar på TV eller läser en bok.
Svaret är: P-piller.
Jag har ganska nyligen börjat äta mina, och M har ganska nyligen slutat äta sina.
Vi är alltså inte såhär töntiga egentligen.

Tönt

Jag känner mig hur töntig som helst just nu. Som en äkta brudbrud. Låg nämligen och läste nyss. Boken heter "Rivas Drottning" och är den fjärde av fem i serien "Sagan om Belgarion" skriven av David Eddings.
Alldeles nyss fick Garion, bokens huvudperson, reda på en väldigt väsentlig detalj om sig själv. Och jag började tjuta för att det var så fint.
Har det inte gått lite långt i känslosvallen, när man börjar tjuta av en bok?

Puckad brud?

Den 10:e juni förra året tog jag studenten. Underbart och sorgligt på samma gång. Alla som tagit studenten förstår.
Hur som helst. Efter champagnefrukost, avslutning i ishallen, mackor med alla medieelever, utspring, fest på traktorflak och ännu mer dricka hos klasskompisen L, var det dags att åka hem för att bli gratulerad av släkt och vänner.

Jag hade önskat mig en bärbar dator. En iBook G4 för att vara specifik. Det förväntas ju av en att man ska önska sig vuxna presenter, och sånt som man har verklig användning för senare i livet. Jag erkänner att jag är bortskämd, det förnekar jag inte. Men jag hade aldrig i hela livet förväntat mig att jag verkligen skulle få just en iBook G4. Tänkte mig en hyfsat bra bärbar dator, från något hyfsat PC-märke.

Så där satt jag, vid ett bord, och skulle öppna alla presenter. Öppnade ett paket som innehöll jättefina coctailglas. Öppnade ett annat paket som innehöll jättefina vinglas. Men sen kom ett stort paket i min famn. Och jag förstod inte riktigt vad det kunde vara. Kanske en dator? När jag tog bort pappret visade det sig vara en kartong till en iBook G4, och jag höll på att dö av chock. Väldigt töntigt, men jag blev hur glad som helst. Vi kommer dock aldrig få reda på hur jag hade reagerat om jag inte hade hällt i mig ca drygt 1½ flaska champagne innan på dagen.
Lyckan var fullständig, kort sagt.


Det var ungefär ett halvår sen. Sedan dess har jag använt min iBook flitigt.
Eftersom jag oftast ligger i sängen och surfar finns risken att man är lite oförsiktig och råkar tappa iBooken i golvet. Det har hänt mig två gånger, och jag har fått panik båda gånger. Som tur är fungerar den fortfarande jättebra.
Förra söndagen såg jag dock att jag inte hade stängt den ordentligt, trodde jag. Men det visade sig att den var sönder. Fråga mig inte hur den plötsligt har gått sönder, sådär över natten. Jag hade ju inte tappat den innan, så jag blev förvånad.
Dagen efter gick jag till Macoteket, där den var köpt, och undrade ifall jag kunde lämna den där. Men som vanligt med produkter från Apple, är det alltid lite krångligt. Man måste nämligen ringa till Apple Support, och prata med en operatör där.
Så, det gjorde jag idag. Och jag måste framstått som världens mest puckade brud.
För det första blev jag förvånad över att det tog ungefär 5 sekunder innan de svarade. Jag har alltid fått sitta i kö och lyssnat på dåliga country-låtar i säkert 45 minuter förrut. Jag frågade var jag hade kommit och måste låtit jätteförvirrad.
För det andra, så sa jag en massa konstiga grejer när Apple-killen bad mig "trycka på äpplet i vänstra hörnet". Jag tänkte inte på att äpplet alltid är likadant, vilket program man än använder. Så jag sa nåt i stil med "När man har Finder uppe, eller vaddå?" Ni som använder Apple kanske förstår mig, eller så är jag bara puckad. Haha.
Sen kände jag mig som en bortskämd snorunge när jag började förklara att jag inte visste exakt när den var köpt eftersom jag fick den i studentpresent och att pappa hade alla kvitton.
Men, han var trevlig ändå.
Jag kan dock inte låta bli att fundera på ifall han tyckte att jag verkade puckad. Jag vet ju hur jag själv håller på efter att ha intervjuat en puckad människa. Men han borde vara ganska härdad, hoppas jag.

Positivt!

Idag är det torsdag. Helt otroligt! Den här veckan har faktiskt gått snabbt. Innan har det känts som om tiden gått väldigt, väldigt långsamt.
Det hela beror säkert på att jag umgåtts med mer människor än annars, och då verkar det som om tiden går fortare. Att träffa människor som man knappt känner, men som man tycker är jättetrevliga har säkert en inverkan också.
Igår till exempel lunchade jag med min komvuxvän A, hennes bror samt hennes syster. God thailändsk mat på Little Bangkok och trevligt sällskap. Nya människor får en att se positivt på livet igen, på något sätt. Allting känns inte längre lika tråkigt.
De här tillfällena är sällynta i Linköping eftersom man i princip redan vet vilka de flesta i ens ålder är. Men ibland, träffar man människor man aldrig sett, och då blir man väldigt positivt överraskad.